Exempel på televerksamhet

I en servicekedja för nät- och kommunikationstjänster deltar ofta många aktörer som sinsemellan ingår avtal om genomförandet av de olika delarna av kedjan. Genomförandet av tjänsterna blir fragmenterat. I miljöer med fler aktörer blir man tvungen att bedöma vem som i egenskap av nät- eller tjänsteföretag ansvarar för de lagstadgade skyldigheter som ankommer på televerksamhet.

Det råder inga tvivel om ansvaret när servicekedjan består av endast ett företag som tillhandahåller kunderna en kommunikationstjänst i sitt eget nät.

• Till exempel tillhandahåller ett företag ett mobilabonnemang i sitt eget mobilnät. Då tillhandahåller företaget både en nättjänst och en kommunikationstjänst, och är därmed ett teleföretag.

Ansvarsfördelningen är också tydlig i en situation med två företag där nätföretaget tillhandahåller ett kommunikationsnät för tjänsteföretaget som i sin tur tillhandahåller en kommunikationstjänst till kunden via nätet. Nät- och tjänsteföretagen ansvarar för sina respektive delar i egenskap av teleföretag. Tjänsteföretaget ansvarar för tjänsten till kunden i sin helhet.

Ansvarsfrågorna blir mer oklara när nät- och tjänsteföretagen skaffar delar till sina tjänster från andra företag eller när en kommunikationstjänst tillhandahålls som en del av någon annan tjänstehelhet:

• Till exempel erbjuder ett företag ett ADSL-abonnemang via ett accessnät som det hyr från ett annat företag. Då måste man bedöma huruvida aktörerna i servicekedjan med tanke på lagen är teleföretag, underleverantörer till ett teleföretag eller återleverantörer av ett teleföretags tjänst och vem som ansvarar för skyldigheterna som ankommer på televerksamheten. Skyldigheterna kan vara till exempel att sörja för tjänstens tekniska kvalitet och informationssäkerhet, att sörja för minimiinnehållet i användarens avtalsvillkor, beredskapsplanering, hantering och anmälan av fel och störningar och informationssäkerhetshot, genomförande av numrering och spärrkategorier enligt bestämmelserna och lagring av identifieringsuppgifter (data retention).

Underentreprenadens förhållande till televerksamhetsansvaret kan sammanfattas till följande tumregel: ansvar kan inte utkontrakteras.

Ett teleföretag ansvarar därmed för att en underleverantör uppfyller sina skyldigheter. I praktiken innebär detta att när ett teleföretag skaffar till exempel övervakning, underhåll eller reparationsfunktioner för nätet från ett annat företag ska teleföretaget i avtalet se till att den köpta tjänsten uppfyller de lagstadgade kraven. Ansvaret för underentreprenaden innebär även till exempel att ett teleföretag ansvarar för informationssäkerheten för beställaren och användaren i kommunikationstjänsten även i fråga om en sådan tredje part som helt eller delvis genomför nättjänsten eller kommunikationstjänsten.

Underleverantören har naturligtvis ett på avtalet baserat ansvar för utförande och ett eventuellt skadeståndsansvar, men endast gentemot sin avtalspart. Om till exempel Cybersäkerhetscentret vid Traficom konstaterar att en tjänst är bristfällig, gäller den lagstadgade skyldigheten att avhjälpa brister och fel teleföretaget, även om bristen beror på underleverantörens verksamhet.

För att skilja mellan televerksamhet och återförsäljning eller återleverans kan man granska två saker: Avtalsförhållandena, dvs. med vem slutanvändaren ingår avtalet om kommunikationstjänsten, samt den tekniska förvaltningen av nätet och tjänsten.

Avtalsförhållanden

Ren återförsäljning av en kommunikationstjänst är inte televerksamhet. Med ren återförsäljning avses situationer där säljare och köpare inte står i ett avtalsförhållande till varandra. Det är företaget bakom kommunikationstjänsten eller nätet och inte återförsäljaren som har ansvar för skyldigheterna som gäller televerksamhet, dvs. tjänstens egenskaper och tillhandahållande som regleras i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. En återförsäljare kan visserligen ha ansvar som grundar sig på till exempel konsumentskyddslagen, hyreslagen eller någon annan lagstiftning.

• Ett exempel på återförsäljning är försäljning av mobilabonnemang där ett avtal ingås mellan det egentliga teleföretaget och slutanvändaren men inte mellan det företag som säljer abonnemanget och slutanvändaren.

Återleverans däremot omfattas delvis av författningarna om televerksamhet. Definitionen av ett teleföretag enligt lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ändrades nämligen år 2015 så att även en aktör som tillhandahåller kommunikationstjänster är ett teleföretag. I den tidigare kommunikationsmarknadslagen definierades teleföretag och tjänsteföretag som företag som överför meddelanden, dvs. definitionen var mer bunden till det tekniska genomförandet av tjänsten.

I lagens förarbeten (RP 221/2013, detaljmotiveringen för 3 §) konstateras att den tidigare definitionen i viss mån hade lämnat rum för tolkning när det gäller inriktningen av teleföretagens ansvar i situationer där den som ingår avtal om tillhandahållande av kommunikationstjänster med användaren är ett företag som inte själv i tekniskt hänseende levererar tjänsterna. Avsikten med ändringen av definitionen är enligt motiveringen att förtydliga att de krav som enligt lagen gäller i fråga om avtal om kommunikationstjänster gäller också tjänsteleverantören i fråga.

Om en kommunikationstjänst är en del av ett mer omfattande tjänstepaket – som ofta är fallet i fråga om företagskunders IKT-tjänster (t.ex. internetaccesstjänst och e-posttjänst, som är kommunikationstjänster, tillhandahålls ofta i synnerhet företagskunder som en del av en IKT-helhet tillsammans med enheter och program) – ska det i avtalet vara möjligt att antingen bryta ut kommunikationstjänsten som en egen tjänst och komma överens med det teleföretag som ansvarar för den eller bädda in kommunikationstjänsten i ett totalavtal.

Teknisk kontroll av nätet och tjänsten

När man bedömer huruvida det är fråga om återleverantör eller ett egentligt teleföretag är den mest väsentliga bedömningsgrunden tjänsteleverantörens faktiska rätt och möjlighet att tekniskt kontrollera nätet och åtkomsten till det eller förmedlingen och tillhandahållandet av meddelanden utifrån en identifikation som anger användaren eller på någon annan motsvarande grund.

Det egentliga teleföretaget kan tekniskt påverka nätets egenskaper, funktion och åtkomsten till det. En identifikation som anger användaren kan vara till exempel ett abonnemangsnummer eller en IP-adress. En återleverantör däremot kan på sin höjd välja vem som får använda nätet, men har inte möjlighet eller rätt att påverka nätets eller tjänstens tekniska egenskaper.

I servicekedjan kan det därmed finnas ett teleföretag som tekniskt genomför kommunikationstjänsten och en återleverantör som självfallet till viss del också kan delta i det tekniska underhållet. I egenskap av teleföretag är företagen för egen del ansvariga för kommunikationstjänsten. I ljuset av motiveringen till lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ansvarar återleverantören åtminstone för avtalsvillkoren. Övrigt ansvar gentemot kunden har naturligtvis det företag som ingår avtalet med kunden.

• Ett exempel på en situation där man kan bli tvungen att bedöma gränsen mellan återleverantör och egentligt teleföretag är tillhandahållande av ett bredbandsabonnemang, dvs. en internetaccesstjänst, antingen i samband med serverutrymme eller någon annan enhetstjänst eller programtjänst eller i anslutning till en lokal eller bostad (i en studie-, hyres- eller ägarbostad kan det ingå ett bredbandsabonnemang som ingår i bostadsvederlaget).

I sin enklaste form består en hosting-tjänst av serverutrymme och anslutning av servern till internet. Dessutom kan det ingå olika slags tilläggstjänster i tjänstehelheten, till exempel serverns informationssäkerhet, säkerhetskopiering, ombesörjande av övervakning och underhåll samt en egen domän.

I tjänsten kan det även ingå en internetaccesstjänst dvs. ett bredbandsabonnemang. Då måste man bedöma huruvida hosting-företaget är återleverantör av internetaccesstjänsten eller om det är fråga om en kommunikationstjänst som hosting-företaget producerar själv till vissa delar.

Om hosting-tjänsteleverantören kontrollerar aktiv utrustning mellan teleföretaget som tillhandahåller åtkomst till internet (s.k. ISP, Internet Service Provider) och sin egen kunds nät och till exempel kan styra och filtrera trafiken samt övervaka åtkomsten till nätet, kan man anse att telekommunikationstjänsten (internetförbindelsen) är en kommunikationstjänst som hosting-tjänsteleverantören tillhandahåller i egenskap av teleföretag.

I praktiken har tolkningsfrågor gällande hosting-tjänsternas lagstadgade ställning kommit upp i synnerhet i situationer där informationssäkerheten har kränkts. Som exempel på de televerksamhetsskyldigheter som gäller hosting-företag som tillhandahåller en kommunikationstjänst kan även nämnas skyldigheten att till Cybersäkerhetscentret anmäla kränkningar av informationssäkerheten som riktats mot telekommunikationstjänster som företaget tillhandahåller enligt lagen och relaterade personuppgifter.

Delarna i en kommunikationstjänsts tjänstehelhet är beroende av varandra vilket kan struktureras som en primär och en sekundär tjänst. I fråga om sekundära tjänster har det emellanåt ifrågasatts huruvida dessa alls är kommunikationstjänster.

• Till exempel är e-post en primär kommunikationstjänst i förhållande till push e-mail, som gör det möjligt för användaren att använda ifrågavarande e-posttjänst via en mobilterminal.

Det väsentliga i fråga om regleringen är användarens tjänstehelhet och syftet med de skyldigheter som fastställs i lagen. Syftet med bestämmelserna i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation är bland annat att garantera tjänstens tekniska kvalitet och informationssäkerhet samt användarens rättigheter. Lagens syften är av betydelse även i en sekundär tjänst när tjänsteleverantören deltar i överföringen av meddelanden, dvs. kan påverka förverkligandet av målen i lagstiftningen. Med tanke på lagens syfte kan en sekundär tjänst därför anses vara en kommunikationstjänst på samma grunder som övriga tjänster.

En opartisk reglering kräver också att tjänster som är allmänt tillgängliga bedöms på basis av hur de genomförs oavsett vem som tillhandahåller dem eller huruvida flera parter deltar i tillhandahållandet. För bedömningen är det således i allmänhet inte väsentligt huruvida en primär och sekundär kommunikationstjänst tillhandahålls av samma eller olika företag.

Huruvida det är fråga om en primär eller sekundär kommunikationstjänst kan däremot påverka hur enskilda skyldigheter tillämpas på tjänsten. Till exempel är det inte nödvändigtvis ändamålsenligt att ställa strikta krav på sekundära tjänster i fråga om beredskap när användaren i en störningssituation kan använda den primära tjänsten direkt.

Däremot omfattas i regel även sekundära tjänster av lagstadgade användarrättigheter och dataskyddskrav. Vad gäller avtalet kan det vara en skillnad i huruvida den primära och sekundära tjänsten genomförs av samma företag eller olika företag. Om tjänsterna tillhandahålls av samma företag, kan den sekundära tjänsten i vissa fall anses vara en av kommunikationstjänstens egenskaper. När tjänsterna tillhandahålls av olika företag är det mer tydligt att de avtalsmässigt är självständiga kommunikationstjänster. Detta kan vara av betydelse med tanke på avtalsenliga påföljder.

Med push e-mail avses teknik som gör det möjligt att ta emot e-post till en mobilterminal så att e-postmeddelandena skickas från servern till den mottagande terminalen med push-teknik och användaren behöver därmed inte hämta dem själv. Push e-mail kräver att det på användarens terminal har installerats ett program som gör det möjligt att använda den e-posttjänst som han eller hon använder med hjälp av en mobilterminal. Programmet fungerar som en nätsluss mellan mobiltelefonen och kundens e-postleverantör.

I regel överförs såväl utgående som inkommande meddelanden mellan mobilterminalen och e-postleverantörens e-postserver via push e-mail-leverantörens server. Den som tillhandahåller push e-mail-tjänsten administrerar även tjänstens inloggnings- och identifieringsserver.

Push e-mail-tjänsten kan tillhandahållas av samma företag eller ett annat företag än den egentliga e-postleverantören. E-posttjänsten kan till exempel tillhandahållas av bredbandsoperatören medan push e-mail tillhandahålls av mobiloperatören eller terminaltillverkaren.

När man bedömer huruvida skyldigheterna som gäller teleföretag ska tillämpas på den som tillhandahåller en push e-mail-tjänst ska man beakta att av push e-mail-tjänstens olika element utgör enbart det program som installeras på kundens mobilterminal inte en sådan kommunikationstjänst som avses i lagen. En e-posttjänst däremot är en självklar kommunikationstjänst, men den hör inte till push e-mail-leverantörens ansvar om den tillhandahålls av ett annat företag än push e-mail-tjänsten. Det ankommer även på den som tillhandahåller push e-mail-tjänsten att bedöma huruvida meddelanden överförs med hjälp av tjänsteleverantörens servrar så att det på denna punkt skulle vara fråga om push e-mail-leverantörens egen kommunikationstjänst.

Allmänt tillgängliga tjänster bedöms i fråga om kraven i författningarna utifrån deras egenskaper och genomförande oavsett vem som tillhandahåller tjänsten och huruvida flera aktörer deltar i tillhandahållandet. Tjänsten push e-mail ska således bedömas på samma sätt oavsett om den egentliga e-posttjänsten och push e-mail-tjänsten tillhandahålls av samma företag eller olika företag. Den som tillhandahåller push e-mail kontrollerar de servrar som används i förmedlingen av meddelanden och deltar därmed även i själva överföringen av meddelanden på det sätt som lagen avser. Om den egentliga e-postleverantören själv tillhandahåller push e-mail-tjänsten via en nätsluss till en mobilterminal, kan nätslussen inte hållas utanför regleringen av informationssäkerheten och den tekniska kvaliteten för en kommunikationstjänst. På samma sätt är en push e-mail-tjänst en kommunikationstjänst även då den tillhandahålls av ett annat företag än den egentliga e-posttjänsten.

Det väsentliga i fråga om regleringen är användarens tjänstehelhet och syftet med de skyldigheter som fastställs i lagen. Bestämmelserna i lagen syftar till att trygga tjänstens tekniska kvalitet och informationssäkerhet samt användarens rättigheter även när det är fråga om sådan överföring av meddelanden med vilken möjligheten att använda e-post omfattar en mobilterminal. Därför ska även enbart en push e-mail-tjänst anses vara en kommunikationstjänst även om den är sekundär i förhållande till den egentliga e-posttjänsten. Huruvida det är fråga om en primär eller sekundär kommunikationstjänst kan emellertid påverka hur enskilda skyldigheter tillämpas på tjänsten.

Teleföretag och it-företag tillhandahåller sina kundföretag med mångsidiga tjänster med varierande innehåll för företagets interna kommunikationslösningar och externa förbindelser. En viktig fråga när det gäller gränsdragningen är när utgör tjänsten televerksamhet och när tillhandahåller tjänsteleverantören endast element för kundföretagets egna kommunikationslösningar? Härnäst granskas en situation där programvara och andra element tillhandahålls en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand och där man i den tjänst som genomförs med hjälp av dessa överför meddelanden. Det avgörande i gränsdragningen är huruvida tjänsteleverantören ansvarar för överföringen av meddelanden.

• Till exempel kan en tjänsteleverantör endast leverera programvara för en VoIP- eller e-posttjänst till sin kund eller utöver programvaran dessutom tillhandahålla underhållstjänster för tjänsten och servern eller även sörja för överföringen av meddelanden dvs. tillhandahålla en kommunikationstjänst.

Gränsdragningen mellan en program- och en kommunikationstjänst är i allmänhet endast oklar när det gäller tjänster som tillhandahålls sammanslutningar – konsumentlösningar är vanligtvis mer tydliga vad gäller bedömningen.

Tolkningsriktlinjer:

• Om en sammanslutningskund endast har små möjligheter att ändra tjänstens inställningar, kan tjänsten i regel ses som en kommunikationstjänst som tillhandahålls av någon annan och inte som en it-tjänst.
• Om kunden har full kontroll över tjänsten och dess egenskaper och inställningar, kan tillhandahållande av element som behövs för att skapa tjänsten anses som enbart en it-tjänst, även om tjänsteleverantören också skulle göra dessa inställningsändringar för kundens räkning till exempel som timarbete eller som en del av ett underhållsavtal.
• Det väsentliga vad gäller bedömningen är däremot tjänstens faktiska natur, dvs. att enbart ge kunden mer omfattande rättigheter att göra ändringar gör inte tjänsten till en it-tjänst, om tjänsteleverantören ansvarar för den faktiska överföringen av meddelanden, tjänstens funktion och utveckling.
• Genomförande av ett företags eller en annan sammanslutnings interna kommunikationsnät och -system för eget bruk, dvs. för en avgränsad användargrupp, utgör inte allmän televerksamhet. Med andra ord är ett företag som skaffat och tillhandahåller en kommunikationstjänst för sina anställda inte själv ett teleföretag. Det kan vara en i lagen avsedd sammanslutningsabonnent.

Gränsen mellan en programtjänst och en kommunikationstjänst har även avhandlats i Kommunikationsverkets Skype-avgörande, enligt vilket tillhandahållande av enbart till exempel ett peer-to-peer-nätprogram inte är detsamma som att tillhandahålla en kommunikationstjänst. (Skype-ställningstagande från år 2005(på finska)

Utöver tillhandahållande av en internetförbindelse kan internetbaserade tjänster, såsom administration av en e-posttjänst, delas in i två helheter, nämligen

• administration av server/applikationsuppdateringar
• administration av själva tjänsten

Här diskuteras kriterier för när en helhet bestående av e-postelement är en kommunikationstjänst. Tolkningen påverkas inte av vem som tillhandahåller internetförbindelsen med vilken e-posten används.

Att enbart tillhandahålla serverutrymme eller programvara kan inte anses som en kommunikationstjänst, eftersom det i dessa fall inte är fråga om överföring av meddelanden. När tjänsten även omfattar till exempel underhåll av programvaran och servern närmar vi oss tillhandahållande av en kommunikationstjänst. Man har ansett att tröskeln för vad som anses utgöra överföring av meddelanden, vilket ingår i definitionen av en kommunikationstjänst, går vid att administrera inställningar på e-postservern vilket möjliggör och styr överföringen av meddelanden.

När man tolkar huruvida det är fråga om en kommunikationstjänst som tillhandahålls av en utomstående eller som kunden själv upprätthåller är det väsentligt att först ta reda på vem som i själva verket ansvarar för tjänstens funktion och egenskaper och hur stora möjligheter kunden har att administrera tjänsten:

• Om kunden endast har små möjligheter att ändra tjänstens inställningar, kan tjänsten i regel ses som en kommunikationstjänst som tillhandahålls av någon annan. Små möjligheter att kontrollera e-posttjänsten kan innebära till exempel att kunden endast kan ändra de e-postadresser som används i tjänsten, styrningen av e-posten, filtreringsinställningar för e-posten och andra parametrar som främst gäller e-postkontona och som vanligen också kan skötas av en konsumentkund. Då kan man anse att tjänsteleverantören fortfarande ansvarar för hela tjänstens funktion och att det med tanke på lagstiftningen är fråga om en kommunikationstjänst.
• Om kunden har full kontroll över tjänsten och dess egenskaper och inställningar, kan tillhandahållande av element som behövs för e-posten anses som enbart en it-tjänst, även om tjänsteleverantören också skulle göra dessa inställningsändringar för kundens räkning till exempel som timarbete eller som en del av ett underhållsavtal.

Det väsentliga vad gäller bedömningen är däremot tjänstens faktiska natur, dvs. att enbart ge kunden mer omfattande rättigheter att göra ändringar gör inte tjänsten till en it-tjänst, om tjänsteleverantören de facto ansvarar för tjänstens funktion och utveckling.

Med IP-växel (IP-PBX) avses här en växel som genomförs med IP-teknik som upprätthålls av kundföretaget själv, en operatör (ett teleföretag som tillhandahåller telefontjänsten) eller någon tredje part. Växeln kan vara ansluten till det allmänna telefonnätet med traditionell kretskoppling (PSTN, GSM) eller fungera via ett paketförmedlande IP-nät. Gemensamt för alla genomföranden är däremot att telefoner som kopplas till växeln är IP-telefoner och de kopplas till växeln med IP-teknik.

Vad gäller en traditionell kretskopplad växel har fördelningen mellan kommunikationstjänster och enhets- och programtjänster varit tämligen klar: växeln och underhållet av den har ansetts utgöra en enhets- och programtjänst, telefonabonnemanget och styrningen av samtal till och från det allmänna telefonnätet en kommunikationstjänst.

I en IP-växel är situationen inte lika enkel eftersom växellösningen kan genomföras på många olika sätt och aktörernas roll i genomförandet av växeln varierar. Leverantören av IP-växeltjänsterna kan tillhandahålla kunden:

• endast en programlösning
• dessutom underhållstjänster för tjänsten och servern
• till och med överföring av meddelanden. Överföringen av meddelanden kan omfatta till exempel samtalstjänster som genomförs på olika sätt, sändning av textmeddelanden och snabbmeddelanden eller e-posttjänster.
• Genomförande av ett företags eller en annan sammanslutnings interna kommunikationsnät och -system för eget bruk, dvs. för en avgränsad användargrupp, utgör inte allmän televerksamhet. Ett företag som skaffat och tillhandahåller en kommunikationstjänst för sina anställda är inte själv ett teleföretag, utan en sådan sammanslutningsabonnent som avses i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation

Genomförande av ett företags eller en annan sammanslutnings interna kommunikationsnät och -system för eget bruk, dvs. för en avgränsad användargrupp, utgör inte allmän televerksamhet. Ett företag som skaffat och tillhandahåller en kommunikationstjänst för sina anställda är inte själv ett teleföretag, utan en sådan sammanslutningsabonnent som avses i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

Företaget har även kunnat lägga ut genomförandet och underhållet av IP-växeln.

• Om leverantören av växeltjänsten endast tillhandahåller en programlösning, är det inte fråga om tillhandahållande av en kommunikationstjänst. Då är tjänsteleverantören sammanslutningsabonnentens underleverantör.
• Om leverantören av växeltjänsten utöver en programlösning dessutom tillhandahåller till exempel underhållstjänster för servrar, deltar leverantören ofta åtminstone i samtalssignaleringen och i vissa situationer till och med i förmedlingen av den egentliga samtals- och datatrafiken. Då kan leverantören av växeltjänsten i regel anses tillhandahålla en kommunikationstjänst, och det avgörande i bedömningen av leverantörens roll består i huruvida verksamheten kan anses utgöra allmän televerksamhet eller huruvida tjänsten anses tillhandahållas för en avgränsad grupp användare.
• Om leverantören av växeltjänsten förmedlar signalering och samtals- och datatrafik endast i kundföretagets interna kommunikation, kan tjänsten anses tillhandahållas för en avgränsad grupp användare och tjänsteleverantören som sammanslutningsabonnentens underleverantör.
• Tjänsten anses vara allmän televerksamhet om leverantören av växeltjänsten även tillhandahåller åtkomst från växeln till det allmänna telefonnätet som använder E.164-nummer eller i fråga om datatrafik ett annat allmänt kommunikationsnät.

Det fysiska genomförandet av anslutningen påverkar inte tolkningen nämnvärt, utan den kan antingen genomföras traditionellt med teleföretagets centralledning från kundens växel till teleföretagets central eller som en tjänst som tillhandahålls över en internetförbindelse.

Med gemenskaps- och applikationsbundna tjänster avses här elektroniska kommunikationsmöjligheter som tillhandahålls på det öppna internetet antingen internt i en nätgemenskap eller mellan användare av samma applikation. Gemenskaps- och applikationsbundna tjänster kan överlappa varandra. Kommunikationstjänster inom en gemenskap kan utgöra en väsentlig del av nätgemenskapens verksamhet. Användarna erbjuds även många applikationer och tjänster som möjliggör kommunikation endast mellan användare av applikationen eller tjänsten i fråga.

• Exempel på sociala gemenskaper där målgruppskommunikation är möjligt är Facebook, Suomi24:s kontakttjänst eller Habbo Hotel.
• Exempel på applikationsbundna tjänster är Skype Classic eller Windows Live Messenger.
• Exempel på terminalbundna tjänster är Apples eller någon annan enhetstillverkares snabbmeddelandetjänster.

När man bedömer huruvida dessa tjänster till någon del omfattas av lagens bestämmelser om televerksamhet ska man ta ställning till två grundläggande frågor:

• Är det över huvud taget fråga om en kommunikationstjänst, dvs. överföring av meddelanden?
• Är det fråga om allmän televerksamhet, dvs. tillhandahålls tjänsten till en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand?

Vad gäller tillämpningen av lagstiftningen är det väsentligt att beakta att skyldigheterna även kan gälla endast en del av tjänstehelheten.

Om en tjänst inte anses utgöra televerksamhet, kan den däremot utgöra annan kommunikationsförmedling, som från och med år 2015 omfattas av skyldigheterna gällande informationssäkerhet och dataskydd i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation

I tjänster som tillhandahålls på internet blir man dessutom ofta tvungen att bedöma huruvida det är fråga om verksamhet som bedrivs i Finland som därmed omfattas av Finlands lagstiftning. Tillämpningen av den nationella lagstiftningen på gränsöverskridande elektroniska kommunikationstjänster är i grund och botten en europarättslig fråga som rör harmonisering av direktiv och om vilken det inte är möjligt att ge heltäckande tolkningsanvisningar. De situationer där informationssäkerhets- och dataskyddsskyldigheterna även gäller utländska kommunikationstjänster eller annan kommunikationsförmedling regleras i 2 §.

De bedömningsgrunder som presenteras härnäst grundar sig inte på etablerad tolkningspraxis utan snarare på en allmän analys av författningar och tjänster. Grunderna har tillämpats i allmän rådgivning, men inte i skriftliga ställningstaganden eller beslut. Huruvida en tjänst eventuellt är televerksamhet ska alltid bedömas som helhet i det enskilda fallet. Traficom har ansett att följande omständigheter kan vara av betydelse i den fallspecifika helhetsbedömningen:

• Oinskränkt möjlighet att ansluta sig till gemenskapen samt gemenskapens storlek. Med hjälp av dessa kan man bedöma huruvida gruppen av användare är avgränsad på förhand. Oftast är gemenskaperna stora och möjligheten att ansluta sig till dem är inte begränsad, så även om detta är ett väsentligt kriterium, kan man i allmänhet inte enbart utifrån det skilja mellan allmän televerksamhet och annan verksamhet.
• Tjänstens sammankoppling eller kompatibilitet med andra kommunikationsnät och -tjänster. Med hjälp av dessa kan man till viss del bedöma om användargruppen är avgränsad på förhand och huruvida det är fråga om ett allmänt kommunikationsnät. Ju mer sammankopplad tjänsten är, dvs. ju större möjligheten att skicka och ta emot meddelanden från gemenskapen eller applikationen även till och från andra kommunikationsnät och -tjänster är, desto mer sannolikt är det att den ska anses utgöra allmän televerksamhet.
• För jämförelsens skull kan man konstatera att till exempel samtalstjänster som styrs med telefonnummer är globalt sammankopplade och från e-posttjänster i det öppna internetet har man i praktiken åtkomst till andra motsvarande tjänster på grund av applikationers, adressystems och protokolls kompatibilitet.
• Däremot kan åtkomst till de gemenskaps- och applikationsbundna kommunikationstjänster som beskrivs här i vanliga fall begränsas till inom en gemenskap eller ett program eller mellan valda samarbetspartners.
• Kund hos en kommunikationstjänst eller en kommunikationsmöjlighet för kunder. Är det för användaren mer en fråga om själva kommunikationstjänsten eller en kundrelation som inkluderar en möjlighet för kunderna att kommunicera sinsemellan? Med detta kriterium kan man huvudsakligen komplettera bedömningen av en på förhand avgränsad användargrupp. Det finns stora gradskillnader i huruvida det väsentliga i tjänsten den sociala gemenskapen som sådan (ett typexempel skulle kunna vara Facebook) eller kommunikationsverktyget (Windows Live Messenger eller ett wlan-gemenskapsnätverk baserat på att dela medlemmarnas internetförbindelser, t.ex. SparNet/OpenSpark). Ju närmare vi är det senare, desto mer sannolikt är det att tjänsten ska anses utgöra allmän televerksamhet.
• Kommunikationstjänstens mångsidighet, natur eller funktionalitet. Dessa svårdefinierade faktorer kan användas som stöd för helhetsbedömningen i gränsdragningen mellan kommunikationstjänster och tjänster som tekniskt nära påminner om dem, som till exempel bankers betalningsförmedlingssystem. I detta hänseende kan man granska till exempel vilka slags kommunikationssätt som tillhandahålls eller om användarna fritt kan skapa innehållet i sin kommunikation.
• Huruvida tjänsterna är öppna och kan anslutas till andra tjänster varierar mycket i praktiken och kan även bero på tjänstens utvecklingsgrad. Till exempel var textmeddelande- och multimediemeddelandetjänster inte så sammankopplade mellan teleföretagen i början. Inom IP-baserade tjänster kommer samma utveckling antagligen att synas ännu kraftigare.
• Som ett exempel på tillämpningen av kriterierna ovan också i andra fall än i internetmiljö kan vi granska en e-posttjänst som en tidning erbjuder sina prenumeranter. E-posttjänsten är öppen till andra tjänster, vilket är typiskt för e-post. Det är tydligt att tjänsten till sin natur är en kommunikationstjänst (överföring av meddelanden) och är sammankopplad med andra tjänster (det allmänna domännamnssystemet). Det är fråga om en i lagen avsedd kommunikationstjänst och allmän televerksamhet även om e-posttjänsten som prenumeranterna får på köpet sannolikt är en sekundär anledning att ansluta sig till ’gemenskapen’.

Ovan nämnda kriterier placerar tyngdpunkten vid tolkningen av en användargrupp som inte har avgränsats på förhand. Bedömningen av tjänstens natur som kommunikationstjänst tas upp närmare under andra rubriker.

Snabbmeddelanden skiljer sig från e-post genom att diskussionen sker i realtid. Parterna i diskussionen kan se den text som den andra skriver antingen genast när den har skrivits, rad för rad eller meddelande för meddelande. Meddelanden kan skickas till en eller flera användare samtidigt. Programmen kan utöver utbyte av textbaserade meddelanden även innehålla andra egenskaper såsom förmedling av video och ljud, delning av filer och tillgänglighetsinformation (presence).

I vanliga fall krävs det registrering för att använda tjänsten och beroende på programmet kan man behöva installera snabbmeddelandeprogrammet på den terminal som används. Det finns även snabbmeddelandeprogram som kan användas via en webbläsare. Det är endast möjligt att kommunicera med en användare som också har anslutit sig till och kopplat upp sig mot tjänsten (jfr sammankopplingskriteriet i punkt 4.2).

I snabbmeddelanden används varken en allmän standard eller ett allmänt protokoll varvid olika tjänster inte automatiskt är kompatibla med varandra till skillnad från till exempel e-posttjänster som använder internets domännamnssystem (DNS). I regel fungerar en snabbmeddelandetjänst endast mellan användare av samma program. Vissa tjänster försöker kombinera olika protokoll i ett och samma klientprogram.

Exempel på snabbmeddelandetjänster som funnits på det öppna internet under årens lopp är Windows Live Messenger, Jabber, ICQ, AOL Instant Messenger och Yahoo! Messenger, IRC, KIK Messenger och WhatsApp.

Den grundläggande utgångspunkten för lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation är teknologineutralitet. Alla tjänster som tillhandahålls utöver internetförbindelsen ska därför bedömas så enhetligt som möjligt.

I bedömningen av snabbmeddelandetjänster kan man i mångt och mycket använda samma kriterier som för VoIP-samtalstjänster (givetvis bortsett från huruvida tjänsten har anslutits till nummer i det allmänna telefonnätet vid inkommande och/eller utgående samtal). Det är fråga om en kommunikationstjänst när VoIP-tjänsteleverantören eller e-postleverantören deltar i förmedlingen av samtalsdata eller e-postmeddelanden med hjälp av sina egna servrar.

• Även en snabbmeddelandetjänsteleverantör tillhandahåller en kommunikationstjänst när tjänsteleverantören deltar i förmedlingen av meddelanden med sin egen server. Meddelandena kan innehålla text, ljud eller video.

Däremot har tillhandahållande av enbart programvara och en tillgänglighetstjänst av typen katalogtjänst inte ansetts vara en kommunikationstjänst.

• Till exempel ett program och en söktjänst som ska installeras på en dator eller någon annan terminal som tillhandahåller en IP-adress för att dirigera ett samtal eller ett meddelande till mottagaren är inte en kommunikationstjänst.
• I en sådan ren peer-to-peer-nätarkitektur finns inga centraliserade servrar som deltar i överföringen av meddelanden.

Till skillnad från till exempel e-posttjänst har en snabbmeddelandetjänst vanligtvis inte kontakt med motsvarande tjänster hos andra tjänsteleverantörer eller andra kommunikationstjänster. Vanligen kan kommunikationsmöjligheten vara begränsad till användare av en viss teknisk applikation och/eller medlemmar i en viss social nätgemenskap. Då måste man bedöma om det är fråga om en tjänst som tillhandahålls en på förhand avgränsad användargrupp, vilket inte utgör allmän televerksamhet.

• Möjlighet att kommunicera inom gemenskapen kan i regel inte tolkas som allmän televerksamhet.
• Enbart det faktum att en tjänst är bunden till en viss applikation eller terminal utgör inte en grund för att anse att användargruppen är avgränsad, eftersom program och enheter tillhandahålls en obegränsad användargrupp. Omfånget på en sådan användargrupp och det faktum att anslutningsmöjligheten inte är begränsad är snarare kännetecken för allmän televerksamhet än intern tjänst i en gemenskap.
• Sammankopplingen av snabbmeddelandetjänsten till andra snabbmeddelandetjänster eller andra kommunikationstjänster stöder tolkningen att tjänsten utgör allmän televerksamhet, men är inte avgörande.
• I bedömningen ska man alltid se till helheten, och det väsentliga vad gäller bedömning av allmän televerksamhet är den potentiella användargruppens omfattning och att den inte är avgränsad samt tjänstens tillhandahållande och användningsmöjlighet som en självständig kommunikationstjänst.